Jag känner mig rätt bitter just nu, eller så är jag bara stressad.
Har upptäck att jag inte är det minsta stresstålig, Hamnar jag i stressiga situationer så skäller jag, helst på den som är närmast.
Tyvärr blir det då barnen och kanske mest Elias vilket han inte förtjänar, detta mår jag jättedåligt av, det är fruktansvärt och så fort jag skällt så får jag dåligt samvete, finns inga godtagbara ursäkter förr att skälla på Elias eller Theo.
Men jag orkar inte hålla humöret uppe, vet inte riktigt vad det är....Theo har haft nån slags gnällperiod, vissa dagar är det bättre och då hoppas man att det kanske är på väg att gå över, men så blir det värre dagen efter och då blir jag helt slutkörd igen, mer psykiskt än fysiskt.

Jag antar att det borde varit så här när Elias var i samma ålder, men jag kan inte minnas att detta höll på så länge... I alla fall så längtar jag just nu efter att Theo ska bli större, jag längtar efter att sluta amma, vissa dagar längtar jag t.o.m tillbaka till jobbet ( det brukar i,of gå över rätt fort) jag vill nog bara helt enkelt bli mig själv lite mer, få tillbaka en liten liten del av min egen tid. Jag fattar att med 2 små underbara killar så är det svårt med egentid, men jag känner att jag börjar få ett stort behov av det.

En annan sak jag blir stressad av är ju att vi flyttar snart, det känns som det finns så mycket att göra men jag vet inte vilken ände jag ska börja i, och om jag kommer på nåt jag kan göra, så blir det inget med det ändå för då skriker Theo.